Kl 8.00 lördag den 22 maj lämnade vi Oskarshamn i minibuss. Johanna, Christian, jag, fotografen Daniel och reportern Jonny. Medhavd frukost från Nilssons konditori intogs i Målilla, sedan körde vi.
Maskot mötte upp i Göteborg och lotsade oss till en parkering i närheten av loppet.Hans kontakter var välbehövliga eftersom han även kände en restaurangägare på området, vilken lät oss campera i restaurangen och även klä om där. Efter en snabb lunch, spaghetti bolognese, gick vi för att hämta startlapparna. (Shoppade en riktigt bra sportbehå och ett par byxor som passade bättre i värmen).
Temperaturen steg och väl omklädda började eliten komma i mål. De som startat i första gruppen osv.
Vi startade i 19:e gruppen kl 15.54. Massor, massor av människor trängdes i startfållorna och man fick vänta på sin tur i ungefär en halvtimma innan det var dags.
Johanna och jag stod tillsammans men skildes åt omgående eftersom vi förstod att hon skulle hålla ett högre tempo än jag. Christian och Luffarn (som fö mött upp oss i Göteborg) försvann i mängden och startade något före oss.
Första två kilometrarna var riktigt jobbiga och jag började genast känna mig pinkenödig. Ett gott ord från en löparkamrat sa till mig på sjungande värmländska att försöka tänka på nå annet, så skulle det bare ramle på... Faktiskt funkade det. Efter tre km passerade jag Luffarn. I slutet att Älvsborgsbron passade OT-killarna och Maskot med kamera och heja-rop. Då kände jag att allt flöt. Det var fruktansvärt varmt och jag kände att huvudet kokade. Började också ana en begynnande huvudvärk. Beslöt då att dricka lite mer följande vattenkontroller. Hällde också vatten över min kalufs, tjockt hår är jobbigt i detta läge...
Efter en mil började det kännas tungt, benen kändes stela och så tänkte jag förstås på att jag aldrig sprungit så långt någon gång i mitt liv. I november sprang jag fyra varv i Scaniaslingan, det är allt.
Längs hela spåret kryllade det av folk. Musiken var på vissa ställen så himla bra att man blev frestad att stanna och lyssna. Göteborgarna, gammal som ung, satt på uteserveringar eller på egna små läger med filtar och campigstolar, med kaffe eller öl och vin. Verkar vara en riktig folkfest. Men- även på dessa lyste solen stark och alldeles säkert var det en och annan som var rödbränd när kvällen kom, säkert lite berusad också.
En hålltid fanns efter 13 km. Där skulle man passera innan 17.40. Jag passerade ca halv. Därefter kostade jag på mig att stanna vid en Baja-maja. Efter att ha öppnat ett par dörrar och funnit komplett nerskitade toaletter hittade jag en som var OK. De nästkommande kilometrarna var jóbbiga och benen var stela. När jag så kom in mot Avenyn fick jag lite ny kraft. Ett bluesband spelade och massor av folk satt och hejade. När jag vänt vid Götaplatsen kom jag ifatt en bekant löpare - Elektriker-Peder som jag snackat Göteborgsvarv med sedan i höstas. Gud så glad jag blev. Det var min egen målsättning att klå honom och nu passerade jag honom där... I samma ögonblick ser jag Luffaren som alltså är några minuter bakom mig. Skönt, för Kjell sa åt mig att i alla fall inte komma efter Luffarn...Ha ha, nu kunde jag lalla mig i mål.. SEEEGGT somfasen var det sista 2 km. GUD så skönt att jogga in på målområdet. Jag höll utkik efter mållinjen och den kändes avlägsen men till slut kunde jag stanna och vinka till Maskot och gänget...
Överraskande nog hade vi alla nästan samma tid. Johanna bäst på 2:17, Christian 2:24, Rektorn 2:38, jag 2:39 och Luffarn 2:54. Skitkul att alla utmanarna fullföljde.
För mig fanns inte tanken på att bryta en enda gång. Icke! Lite förvånad är jag själv, men jag har hela tiden tagit detta för vad det är. En kul grej - en utmaning av mig själv, och en början på något annat. Jag var aldrig, till skillnad från Christian och Johanna, nervös. Jag kände hela tiden att det skulle bli en fråga om vilja och envishet i stället för form och träning i mitt fall. Nu ska jag fortsätta på den här vägen och nästa gång blir det Tjejmilen 5 september. (Förutom Herrgårdsstafetten på onsdag med mina kompisar från Domus..)
Jag vet inte, men jag skulle kunna göra det igen. Särskilt om Kjell följer med nästa år...
